To wierd to live, to rare to die!

Idag är det en sån där solig och fin höstdag som det är meningen att man ska tycka så mycket om. Jag tänker iaf inte låta mig luras, jag saknar sommaren med värmen, blommorna och alla vackra färger och ljusa ljumna kvällar. Jag blir deppig av hösten och snart kan vi hälsa årets mest onödiga månad November välkommen med allt den har att bjuda på såsom regn, blåst, kala träd och evigt mörker... nä hur mycket jag än vill så kan jag inte tycka om hösten.

Det sägs ju att alla årstider har sin tjusning och jag kan hålla med om att vintern kan vara otroligt vacker då det är 10-15 minus, strålande sol och det gnistrar i träden. Eller våren då den nya ljusa grönskan börjar bryta fram i både träd och mark.. och sommaren sen, den finns det ju inget ont att utala sig om! Men HÖSTEN, vafan bidrar den med?? Ingenting enligt mig.. mörker, snålblåst, kala träd och regn. Hösten är lite som en väntande död som sprider en obehaglig kyla längs ryggraden och som slukar en med ett enormt ensamt mörker... det är verkligen något man i allra högsta grad vill undvika men som man inte har någon som hellst kontroll över.

Nä usch för hösten... jag önskar att jag kunde få sova ända till första advent!